neut

 

Hej Facebook, hej bloggen.

Läget kunde ha varit bättre. Mycket bättre faktiskt. Om jag ska vara helt ärlig så är jag väldigt trött på läget just nu. Jag är trött på att inte göra något vettigt om dagarna. Alla mina dagar går i stort sett ut på att träna. Visst, det är inget fel med det, jag älskar att träna, men jag vill sååå gärna ha ett jobb. Jag vill få rutin på mina dagar. Jag vill tjäna mina egna pengar, ha råd att äta ute, gå på bio, gå på krogen, skaffa körkort, flytta hemifrån, lära mig nya saker, känna mig vuxen etc. Men just nu har jag inte råd att göra någonting. Ibland kan jag känna att jag gjorde helt fel val då jag hoppade av universitetet, medan jag andra gånger vet att det var helt rätt. Jag började läsa kriminologi för att ta reda på om det var polis jag ville satsa på, men jag är inte så säker längre? Jag vet inte vad jag vill bli. Allt jag vet är att jag till en början vill ha ett jobb i cirka ett års tid, det spelar ingen roll hur dåligt det än är, vill bara få tillbaka all min rutin. Vill bara ha något att göra medan jag funderar ut vad jag vill satsa på, vad jag vill bli. Om jag ska läsa vidare, om jag ska söka någon utbildning eller om jag kanske till och med ska söka GMU (grundläggande militär utbildning) Jag vet inte än, men det är det jag försöker ta reda på. Jag kan känna mig så ledsen ibland, det här är inte likt mig. Jag brukar alltid ha koll på allt, det har jag alltid haft. Jag har alltid tyckt om att planera, för mig är det en trygghet. Så vad är det som händer egentligen? Det känns som om en del av mig bara faller isär. Jag blir så trött på mig själv ibland, trots att jag vet att det inte finns mycket mer jag kan göra. Jag kan inte trolla, även om jag önskar det. Den del av mig som inte faller isär, utan helt tvärtom faller på plats, är jag så glad över. Jag är så glad över att jag har min Emil och att vi går igenom det här tillsammans. Vi sitter i samma sits och vi tar en dag i taget. Jag är kär och jag mår bra, bortsett från all denna röra, som egentligen inte är någon röra, bara tomhet och längtan. Jag vet att ett halvår inte är speciellt mycket, då det faktiskt finns de som tar ett sabbatsår efter skolan, men det känns som en evighet. Jag är så sugen på att ta mitt nästa steg i livet, men tills dess får jag hålla ut.

 

 

Ni behöver inte lägga detta på minnet, jag kände bara för att skriva av mig.